Att förlora en familjemedlem!

En nära vän till mig förlorade sin katt imorse. Katten har varit som en familjemedlem och sovit i sängen tillsammans med honom, stått med på alla julkort osv. Varje gång vi har pratat så har han nämnt sin älskade katt på något sätt. Han gick från att vara helt frisk till att på ett par dagar bli jättedålig och dö. Om man ser på det på kattens bästa så var det bra att han levt ett långt och bra liv och sedan slapp lida alltför länge mot slutet. Men från människans sida att ha ett helt friskt djur som bara på ett par dagar blir dåligt och försvinner ur ens liv innan man själv förstått att det ska hända måste vara fruktansvärt.
Det gör ont i hela mitt hjärta bara jag tänker på det! Jag fasar för den dagen några av mina djur dör. Mina hundar är som mina barn, de betyder allt från mig. Det är säkert många som tänker nu " men herregud de är bara djur" men när man har växt upp med de, legat och sovit i samma säng och snarkat på samma kudde, de har suttit bredvid en när man har varit ledsen och slickat upp ens tårar och kollat med sina stora ledsna ögon på en varje gång man lämnat de så känner man annorlunda. Mitt i allt nu så ringer Tomas och frågar om jag ska komma och möta honom.


Tomas: Är du ledsen?
Jag: Mmm
Tomas: Vad har hänt?
Jag: Calles katt har dött!
Tomas: Men herregud! Varför är du ledsen för det??
Jag: För att jag tänker på hur det skulle vara att mista någon av mina egna djur! Snyft!


Jag är för känslosam!