The world will never ever be the same!

Jag är glad över att jag är en känslomänniska. Att jag blir glad när någon gör mig glad och ledsen när någon gör mig ledsen. Att jag kan känna sympati för andra människor och visa förståelse. Men ibland önskar jag att jag inte var så känslig. Att jag bara kunde stänga av mina känslor. Att det fanns en knapp på kroppen som man kunde trycka på och sedan kände man inget längre. Ibland önskar jag också att jag kunde tappa minnet och bara glömma det som jag inte längre vill minnas. Saker som har sårat mig och som jag har svårt att komma över, svårt att lämna bakom mig och gå vidare. Sådant som jag helt enkelt inte har någon nytta av att komma ihåg!

Jag har alltid resonerat att det är bättre att prova än att sedan ångra sig och undra hur det hade gått eller blivit. Vi provade, hade det jättebra, hade det mindre bra, provade igen, och ännu igen.

När jag träffade dig var det kärlek vid första ögonkast och det fanns ingen annan och jag känner samma sak än idag. Vilket kanske låter konstigt med tanke på min val som jag har gjort. Men kärlek är inte logiskt, eller svart ett vitt. Jag har en stark tro på att allt har en mening även om man inte förstår meningen i dagsläget!

Tyvärr så har jag ingen knapp på kroppen som kan stänga av mina känslor och tankar så det enda jag kan göra är att bearbeta, tänka igenom, känna saknad och gråta.

Men efter regn kommer solsken och då torkar förhoppningsvis mina tårar som rinner längs kinderna!

A thousand miles seems pretty far
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way
Delilah I can promise you
That by the time we get through
The world will never ever be the same
And you're to blame