Det är konstigt hur fort man kan glömma. Att fråga sig i efterhand " hur kunde jag leva så?" Men i början så står man ut för att man hoppas att det ska bli bättre. Sedan när det inte gör det så har man redan vant sig vid ett leva med det. Kanske kan jag skylla på unga ålder, min naivitet som jag alltid haft, tron på att alla människor vill väl och kan förändras.
Jag har stängt av en stor del av mig själv, hållit en hård fasad för att inte låta någon komma nära, igen. Vill aldrig bli sårad på samma sätt igen. Jag hoppas verkligen att jag slipper det för den smärtan är något fruktansvärt att leva med. Att gråta sig till sömns natt efter natt, månad efter månad och klandra sig själv för valen man har gjort. Men när jag gör det så säger jag emot mig själv för en av min största tro här i livet är att allt har en mening och det är jag helt övertygad om. Det är inte alltid man förstår vid det tillfället men när man sedan ser tillbaka så förstår man oftast att allt hänger ihop och allt har lett till något.
Jag längtar tills det här året är över. Tills jag kan säga att nu är det 2012 och nu är det över, på riktigt.
Jag har tillåtit mig själv att vara ledsen tills årets slut, lovat mig själv att vara själv och rannsaka mig själv vad som gick fel och verkligen gå vidare. Men snart är detta år snart slut och då måste jag bestämma mig, säga åt mig själv att det är inte mitt fel och att jag är värd bättre.
Jag tror att 2012 kommer att bli ett fint år, ett lyckligt år med många framgångar.
jag lovar att jag snart ska öppna min dörr helt och hållet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar