Bekännelse

Jag har alltid varit en hemma människa och inte tyckt om att sova borta. Varje gång jag sov borta när jag var liten så låg jag och grät i sängen på kvällarna och ville hem- oftast fick mina föräldrar hämta hem mig. I en viss ålder accepterade jag mig själv och slutade sova över hos andra. När jag träffade Tomas så vart jag lite orolig för han bodde ju i Berlin och det är ju inte så lätt att ringa Mamma och fråga om hon kan hämta mig där :) 1.5 vecka innan jag skulle åka till Tomas i Berlin för första gången så dog min gammelmorfar som jag alltid haft en nära relation till och jag var helt förstörd. Jag minns att jag hade skrivit ihop ett sms till Tomas om att vi kanske inte skulle höras på ett tag, för att jag bara ville vara ensam. Men jag bestämde mig för att lösningen inte var att stöta bort honom, tvärtom. Men jag var stark och flög för första gången, sov hos honom och även fast jag vaknade av att jag grät på nätterna så klarade jag det.

Nu har jag klarat av ett halvår hemifrån och det hade jag aldrig trott att jag skulle klara för några år sedan.