Älskade Rasmus!

Vi har växt upp tillsammans, du och jag. Jag minns så väl när vi var och hämtade dig. Jag var 10 år och vi hade länge pratat om att skaffa en hund. Vi åkte till Dalsland för att träffa dig, en då väldigt busig liten kille som sprang racer runt och runt så att vi knappt kunde hälsa på dig. Uppfödaren frågade om vi ville åka hem och tänka över vårat beslut innan vi bestämde oss men jag svarade bestämt att jag redan hade tänkt i 10 år. Veckan efter åkte vi tillbaka för att hämta hem våran "Rasmus" som vi döpte dig till. Den sommaren hade till en början många många vänner över som alla var nyfikna på familjens nykomling. Dock vart det bara ett besök per kompis då lilla Rasmus skrämde iväg alla genom att jaga de och bita de i smalbenen. Jag kan medge att jag var lika rädd jag och stod ofta uppe i ett träd med Rasmus hoppandes nedanför jättglad som trodde att jag lekte. Min lilla fina Rasmus som jag haft många stunder med. Nu är du gammal och sjuk och jag måste inse att du inte kommer att finnas med oss mycket längre till. Jag har fasat för den här dagen länge och jag visste att den någon gång skulle komma men det finns aldrig något bra tilfällen för sjukdom och död.


Under det här inlägget har jag fällt många tårar. Jag vet att man måste tänka bort sina egna känslor i detta fallet men det är så svårt. Jag vill inte förlora dig.


Jag älskar dig lilla gubben, Lill-Matte kommer  hem imorgon! <3 p="">