Det är snart exakt en vecka sedan min värld raserade totalt när vi förlorade dig. Vi visste att du var sjuk men man lever alltid på hoppet om att det ska bli bättre.. Vi fick upp hoppet när du på fredagen verkade mycket piggare, du märkte att jag kom hem,var glad och satt och myste med mig i soffan. På kvällen var du ute och sprang på ditt favoritställe där du lekt och busat sedan du var en liten valp. Vi trodde därför att du hade piggnat till av din nya medicin och förhoppningsvis skulle kunna leva ett tag till men helgen vart inte riktigt som någon av oss hade tänkt oss. På lördagen försämrades du snabbt från att kunna ta vanliga promenader till att bara orka gå några meter ifrån huset och fick bäras hem igen. Två timmar efter din sista promenad hade du blivit förlamad i bakbenen och satt i soffan och flåsade i panik. Där började våran mardröm att behöva inse att låta dig leva skulle enbart vara för våran skull och plågeri för dig!
Jag visste att det var den sista natten, de sista timmarna jag någonsin skulle få med dig och känslan av att veta det var så hemsk. Jag berättade om och om igen hur mycket jag älskade honom och hur fin han var!
Att behöva ta bort dig var bland det värsta som jag gjort i hela mitt liv och jag har aldrig tidigare mått så dåligt tidigare. Jag har varit sjukskriven hela veckan, avbokat allt som var möjligt och låtit bli att svara på de flesta telefonsamtal som jag fått. Imorgon ska jag åka hem till Stockholm och verkligheten igen samt till jobbet på måndag.
Du är i himmelen nu och springer runt och leker som du gjort i hela ditt liv. För din skull är jag glad att det gick fort i slutet men för oss som blev kvar är det väldigt jobbigt med att hantera att du är borta! Du kommer alltid att vara våran favoritkille!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar